Omläsning: Camus och Kertésc

Det kan vara en bra idé att återvända till böcker man läst som ung. Med ökad livserfarenhet och läserfarenhet liksom vidgade kunskaper om allt mellan himmel och jord, kommer texter och berättelser att framträda i nytt ljus. Man ser saker man inte sett förr, man kopplar ihop en boks innehåll med nya yttre händelser och sådant man själv upplevt i sitt liv.

En ung människa kan vara en mycket god läsare, intensiv, hungrig och törstig efter orden, slukande böcker i ett högt tempo ibland med en känsla av berusning. Alltid nära till de stora känslorna, totalt fördömande eller okritiskt berömmande. Det ljumma, eftertänksamma och balanserade var åtminstone för mig som ung läsare knappast en infallsvinkel jag höll högt. Böcker som jag i mitt liv utsatt för denna sorts läsande och som i någon mening betraktas som klassiker eller åtminstone mycket bra, tycker jag förtjänar en ny chans. Det är både de och jag värda. Så nyss kom jag, kanske mest av en slump, att läsa om Främlingen av Albert Camus (1942) och därefter Mannen utan öde av Imre Kertész (1957). Att de faktiskt hängde ihop visste jag inte förrän jag började skriva detta och göra en del efterforskningar.

Det starkaste känsla jag genast drabbas av när jag börjar läsa Främlingen, är obehag. Det finns något så olustigt över huvudpersonens karaktär, vilket omedelbart blir uppenbart. Inte bara genom den berömda inledningsmeningen om att mamman dött, – ”Idag dog mamma. Eller kanske igår; jag vet inte.” – utan också genom ett avskalat, tomt ekande språk. Detta sätt att skriva är konsekvent genomfört i hela boken och medverkar på ett starkt sätt att spegla den unge Mersault och hans liv. Detta liv som inte synes ha någon mening eller mål och som han på ett distanserat sätt låter styras av slump och andra människors infall eller illvilja. Berättarjaget tycks mig vara ett tomt skal, utan egentlig egen drivkraft. Att han inte har några ambitioner eller drömmar framstår så tydligt såväl i hans kärleksliv (vilket är utan verklig kärlek) och arbetslivet (där han avvisar ett förslag om karriär och bättre anställning).

Även om man inte läst boken förut och inte vet hur det kommer att gå ger Camus på ett övertygande sätt läsaren en oroande känsla av att undergången är oundviklig. Främlingskapet inför andra och tillvaron skärps alltmer för att slutligen kulminera i ett totalt avståndstagande från själva livet. Det är absurt att Mersault i sin sista stund i fängelset där han väntar på sin avrättning, finner tröst i det faktum att en människomassa som ska bevittna bilans fall ändå kommer att minska hans ensamhet. ”För att allt må bli fullbordat, för att jag ska känna mig mindre ensam, återstår det mig att önska ett det kommer många åskådare till min avrättning, och att de hälsar mig med hatfulla skrän.

När jag så direkt efteråt läste Mannen utan öde fick jag en tanke om likheter mellan de två romanernas berättarjag. Även på andra sätt tyckte jag mig uppleva en slags släktskap. Detta var kanske inte så förvånansvärt visade det sig när jag började undersöka saken. Imre Kertész blev definitivt påverkad av att läsa Främlingen när han kom över den på 1950-talet. Han har beskrivit det som att han blev drabbad av romanen och kanske fann han där ett sätt att närma sig den berättelseform och stil han försökte hitta för skriva om sina egna erfarenheter av koncentrationslägren[1].

György Keres heter den blott 14-årige judiske pojken i Mannen utan öde, som i Budapest 1944 tillsammans med andra ungdomar tvingas ur sin skolbuss och aningslöst och oförstående (inte för oss läsare givetvis – vi vet alltför väl vad som pågick) får påbörja en resa tillsammans med tusentals andra i trånga utrymmen på godståg där förhållandena är förnedrande eländiga. Som läsare känner man igen alla små steg av avförmänskligande som i intensifierad takt kommer leda till vidrigt tvångsarbete, misshandel, tortyr och gaskamrar. Eftersom vi numera känner historien om nazisternas koncentrationsläger fylls jag även här av ett omedelbart obehag vid läsningens början, och sättet att skriva ur den omedvetne och kanske förnekande tonåringens perspektiv, skapar en undergångskänsla precis som i Främlingen. Man vet att det kommer att gå illa.

Här finns dock inte den tomhet som Camus roman karaktäriseras av, utan snarare ett nästan sympatiskt resonerande hos berättarjaget som är storögt, förvånat och även präglat av en viss förståelse för hur saker måste gå till. När de anländer till koncentrationslägret i Auschwitz blir de avklädda, rakade på huvudet, under armarna och kring könsdelarna. ”Jag var överraskad och lite arg också – men jag insåg ju också att det vore löjligt att hänga upp sig på en sådan småsak, egentligen.

Tillsammans med många andra blir pojken sedan förflyttad till Buchenwald via ytterligare en tredagars resa i en trång godsvagn. För en läsare som vet att detta koncentrationsläger både experimenterade medicinskt med sina fångar, tvingade de 250 tusen till slavarbete, att åtminstone 50 tusen dog av sjukdomar, undernäring eller blev avrättade, är det verkligen en underlig känsla att läsa den unge pojkens beskrivning när han anländer. ”Buchenwald ligger i en kuperad trakt, uppe på en höjd. Luften är ren, ett omväxlande landskap, omgivet av skogar och med lantliga hus med röda tegeltak i dalarna, gläder ögat varhelst man ser.” En text som kunde varit hämtad hur en turistbroschyr. Han är dock inte där länge utan flyttas till Zeitz. Även här beskriver författaren på ett icke-moraliserande sätt alla vidrigheter som pojken och andra blir utsatta för.

Över huvud taget präglas boken av denna stil, ett i huvudsak distanserat, avskalat sätt att helt enkelt beskriva. Utan att moralisera, utan att vara känslomässigt upprörd (vilket man som läsare ändå blir!) Kanske kan det beskrivas som ett nästan fotografiskt iakttagande och reflekterande. De känslor som Kertésc ändå låter pojken ge uttryck för emellanåt, är sådana som nästan förefaller absurda i sammanhanget, till exempel lätt irritation över dåliga arbetsskor. Annars är förvåning det som mest präglar den unge pojken. Storögt ser han omgivningarna, utslagna tänder, krossade näsor, barn som slits från föräldrar, förändrade matransoner, skorstenar och elektriska stängsel. Som läsare förfäras man.

Bokens avslutning är en storartad men nedslående beskrivning av den unge György Keres hemkomst efter att ha blivit frigiven vid krigsslutet. I ett sönderbombat Budapest träffar han en vänlig journalist som omedelbart drabbas av den unge mannens öde och vill få honom att berätta för tidningen. Men det avlöper inte som journalisten förväntat sig. När denne vill jämföra lägren med helvetets alla hemskheter, vill pojken inte förstå, och på en direkt fråga hur han då skulle beskriva dem svarar han: ”Då skulle jag föreställa mig det som ett ställe där man inte kan ha tråkigt…”. Och han fortsätter med en utläggning om tiden, att fördriva tiden som ett fundament i upplevelsen av lägren. Hur man stegvis skapar sig insikter i hur man måste leva, handla och röra sig. Journalisten och den unge mannen förstår definitivt inte varandra. Det gör inte heller de grannar som György senare har ett långt samtal med. En inledande stor sympati från grannarnas sida bryts gradvis ner till ett närmast oförstående avståndstagande och en stark känsla av främlingskap uppstår hos György.

På gatan där han vilar en stund innan han ska söka upp sin mor överfalls han av en ”genomträngande, smärtsam och fåfäng saknad” efter sin ”älsklingstimme i lägret”, det är hemlängtan. Som läsare drabbas jag oerhört av detta. Så svårt, men så nödvändigt att förstå. Så ont det gör att läsa att pojken, nästa gång någon frågar, tänker berätta om ”koncentrationslägrens lycka”.

När jag ser inledningen på denna text kan jag bara konstatera att jag har alldeles rätt: vissa böcker som man läst i sin ungdom bör man definitivt återvända till senare i livet. Det berikar och berör på ett helt nytt sätt.

[1] Han beskriver detta i sin bok ”Dossier K. En självbiografi” (2007).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.