”Som eld i snön” – tankar kring Elisabeth Rynells ”Skrivandets sinne”

”Som eld i snön” … ”min eld i snön”, där på sidan femtiosju kan jag börja. Och foga ihop med ”allt är vind” från en annan text, Sara Stridsbergs förord till Duras  ”Älskaren”. Sådana ord öppnar mitt läsande, gör så att jag känner att här vill jag vara. Att läsa just så sakta, med skrivandets sinne för ögonen, i kroppen. Och veta, att jag kommer att träffas av ord, att det finns ord som skrivna tillsammans kommer att få mig att stanna upp, som kommer att sjunka in och att det då finns rum för det som komma skall. https://s1.adlibris.com/images/2603131/skrivandets-sinne.jpg

Och jag kan inte gå förbi rödhaken. Kan inte gå förbi det Elisabeth Rynell skriver:

”Det Mala såg, såg hon med sitt liv. Att ögonen hon hade var just hennes livs ögon, och vissa saker som hon såg, var osynliga för andra”.

Också de här orden sjunker in i mig, det är just med mitt livs erfarenheter och känslor som jag laddar mina inledande citat och får dem att betyda så mycket. Som poesi eller en målning som jag ser och känner att det här gillar jag. Mycket. Och för mig är det en stark upplevelse men ordlös. Just då behövs inga analyser eller förklaringar. Inte då när jag bara upplever för mig själv. Men med det menar jag inte att det viktiga alltid bara är känsla, att det alltid är det som behövs. Snarare allt har sin tid, sin plats.

För mig finns inget sådant som objektivitet, jag studsar när jag ibland hör någon tala om det i min vardag. Att det överhuvudtaget används beror kanske på att många fortfarande aldrig har reflekterat över att det faktiskt inte finns ett icke subjektivt öga. Inte ens i de mest naturvetenskapliga områden, om inte annat görs hela tiden val av olika slag. Subjektiva val. Men jag tror att det finns en ”verklighet” oavsett om en människa betraktar den, ger namn åt den eller delar av den, men så fort vi gör det så blir det ett subjektivt betraktande. Vi kan aldrig fånga verkligheten som något helt objektivt.

Men det är hos rödhaken jag vill vara, inte hamna i ”att försöka skriva om en allmän, tänkt rödhake sådan jag föreställer mig att den borde vara,” den som får en text att vissna. Vara i den rödhake som ses och bara kan ses, som Elisabeth Rynell skriver, genom den absolut subjektiva blicken, det är bara de orden som kan beröra och komma en annan människa nära. Min eld i snön.

Att se med sitt liv har också med platserna i våra liv att göra. Hur kan vi se på detta med platsens betydelse för vårt skrivande? Vi började ett samtal om det under en lunch på Västerberg och det slår mig nu att vi snart kan minnas och säga: Det var väl någongång i februari, i matsalen på Västerbergs folkhögskola, då snön fortfarande gnistrade kallt  i solen. Långt innan man måste spänna på skidorna tidigt på morgonen och ge sig ut, för senare på dagen går vattnet igenom och fryser fast.

Mina platser: Vallar av vit kall snö, den vita utandningen och kylans järngrepp. Så kallt att det knarrar under pjäxorna under stjärnklara svarta kvällar. Är det så som författaren Ola Nilsson en gång uttryckte det: Att hans barndoms platser finns i hans hjärta och det är dessa hjärtats platser som är källan i hans författarskap. Har min barndoms fysiska platser också förlorat sin betydelse förutom i mitt minne? De lever, men i ett annat rum. Jag vet inte.

Men jag känner elden i snön. Elden och snön kan rymmas i samma kropp, men en strid är det.

I ”Om det fula” står:
”När en människa kämpar, när hon skapar, när hon känner och när hon älskar – gör hon det på samma sätt som naturen gör. Om man verkligen skulle kunna se inuti en människa , skulle man se – en nos. Hos vissa kanske en lång och känslig och skälvande nos, hos andra en kortare, trubbigare, rejälare. Och man skulle se en skog och ett vatten och en himmel. Man skulle höra vinden vina över hennes slättland. Man skulle höra fåglarna därinne. Och sorl och sav och toner som genomströmmade henne.”

Det är svårt att motstå för det är så vackert. Och det är en tanke att reflektera över, också för en sån som jag som är rädd för att vara ensam i skogen, som villar bort mig och hoppar till om en lite skogsmus oväntat dyker upp. Här i den här texten finns något mycket mer än platsens betydelse, drag av en animistisk livshållning eller kanske panteistiska tankar? För ”människan är gjord av naturen”, hon ”täcks av natur” till nittio procent om inte mer.

Nya frågor, jag vrider på detta att människan är gjord av natur, täcks av natur: Betyder det någonting annat än att människan är natur? Och vad betyder  det i så fall?

För Elisabeth Rynell är det fula helt enkelt kärlekslösheten. Hon menar att samma principer som gäller för skrivandet, för allt skapande – att varje detalj och enskildhet måste vara ett kärleksarbete -, det gäller också för byggandet av hus och samhällen. Att  konsumismen inte bygger på ett kärleksarbete och att den kan ses som det fulas ansikte och faktiskt inte har något med skapande att göra, det är klart. Likaså att delar av  staden blir allt mindre skapad för människan och människans myllrande olikheter.

Men jag behöver vända och vrida på även detta, att allt skapande till sina byggstenar är ett kärleksarbete. Kan vi förstå det här? Vad innebär det?  Vad är att skapa? Vem kan avgöra om det ligger ett kärleksarbete bakom ett skrivande? Eller bara önskan att tjäna pengar? Bryter det fram i texten? Känns det i texten?

Och jag är ju egentligen på spaning efter platsens betydelse för skrivandet och skapandet i stort, den fysiska platsen, platsen i minnet, platsen som växer fram i språket, i berättelsen.
Joakim skriver i ”Poetik” om geografins betydelse för blicken och synen på det egna skrivandet i Elisabeth Rynells författarskap. Och vad tänker Joakim när han väljer uttrycket geografin?

 

Naturen som plats eller snarare som i ”Hohaj”, myrlandskapet som plats. De lappländska utmarkernas avlägsna och ensamma platser. Nattmyrberg. Kanske myrmarken som tillitens prövosten. Berättelserna om människorna, deras liv från  förr och nu är frammejslade i språket och kan kanske bara mejslas fram på platser som är just så här otillgängliga och avlägsna. De stora skogarnas och myrarnas land. Eller av minnet av specifika platser, av  minnena skapas nya platser som Nattmyrberg. Minnen av människor binds samman till nya människor som vi känner och människor som vi kände eller lärde känna genom deras texter, genom berättelser om dem, de döda. Och det svårt att tänka sig en finare formulering än:
”De döda har sina vägar kring oss levande, fast de inte lämnar minsta fotspår efter sig där de går.” (sidan 58)

Agneta Brolund 2016

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.