Omläsning av ”Guds barmhärtighet”

Vargskinnet: Del 1 ”Guds barmhärtighet” Guds barmhärtighet (häftad)

”När jag var sex år kom jag en vinterkväll gående ensam från Storflohållet in mot byn. Det var stark köld och höga vassa stjärnor. Jag var rädd för granskogen på båda sidor om vägen. Snön tyngde ner grenarna och under träden var det svart. Ännu räddare blev jag när en skugga syntes på bron. ”

Barnet konstaterar att den gamle gränsridaren var död och vad det än var som kom på bron så måste hon möta den varelsen om det så skulle vara åkusen själv.

”Risten sa han, Risten, onne maana. Onne maana!” .. Då började han sjunga för mig: nanana…onne maana.

”När jag kom hem sa jag ingenting om att jag mött Laula Anut på bron och han sjungit för mig. Jag ville inte att de skulle tro att min morbror varit full. Hillevi sa att lapparna var fulla när de jojkade och också de lappar som hon kallade ordentliga tyckte att det var en skam.”

Jag läser om ”Vargskinnet” av Kerstin Ekman. De här raderna är tagna ur de allra första sidorna av ”Guds barmhärtighet”. Här kan man stanna upp, läsa igen. Här får vi en ingång till hela berättelsen. Och alla vi som lyssnade på Kerstin Ekman på Littfest 2014 i Umeå fick också en läsanvisning av författaren själv, om vi ville. Det är bara en persons tankar och ord som är skrivna ur ett jag-perspektiv och det är Ristens/Kristins.
Här är Risten och det här är hennes berättelse. En berättelse som tar sin utgångspunkt i byn Svartvattnet och dess utmarker. Ristens berättelse konstruerar och rekonstruerar också berättelser om andras liv och öden. Kvinnornas och Elis, rymlingspojkens. Hon har Hillevis anteckningar och urklipp i de svarta vaxduksböckerna. Hillevi, fostermamman och barnmorskan lämnar 1916 ett borgerligt liv i Uppsala och följer i den hemlige fästmannens och prästens fotspår. Hon med en ganska romantisk dröm som prästfru där, i norra Jämtland. Han prästen med helt andra planer.

”Guds barmhärtighet” är en berättelse om ”vi och dom” om majoritetssamhällets syn på samerna och det samiska som ”dom”. Dom som är så annorlunda oss. Men det är också en mothistoria, ett försök att fånga Ristens och hennes familjs liv, tankar och erfarenheter. Och liv som levdes sida vid sida. Vi är i landet där årstiderna är åtta. Berättade av en författare som varken är same eller infödd utan som levt i norra Jämtland en lång räcka av år och som ägnat tid att sätta sig in i hur livet kan ha tett sig. Alltså i vissa bemärkelser den utomståendes perspektiv. Ibland kanske den bästa av positioner.

Risten inser redan som sexåring att det är bäst att förneka sin samiska tillhörighet. För att inga missförstånd ska uppstå, för att inte hennes morbror ska anklagas för att vara full. Men det är också barnet som oavsett tillhörighet redan av olika anledningar tar ansvar för att mildra, skyla och gömma en vuxens handlande som hon upplever att hon den lilla måste skydda.
Längre fram i berättelsen besöker Hillevi prästfrun som motvilligt bott i dessa norra utmarker  i trettio år och med ett elakt leende säger att hennes man hade sett som sitt livsverk att verka bland samerna. I pastorskan möter Hillevi oförblommerad rasism:

”Jag ska säga fröken en sak så hon vet. För hon kommer också att ha sitt barmhärtighetsverk bland dom”. ..
”Dom är djur, sa hon. Inget annat.”

”Guds barmhärtighet” är också en berättelse om ett ”vi och dom” ur ett utvidgat klassperspektiv. Detta ”vi och dom” gäller också i hög grad de fattiga och den misär som fanns såväl i städer som Uppsala som runt om i Sveriges landsbygd. Under sin uppväxt hos sin farbror och faster hade Hillevi fått till svar på frågan hur det kan komma sig att de fattiga, barnen, djuren tvingades leva såsom de gjorde:

”De där människorna känner inte som vi” ”De är inte som vi.”…” De är som föråade. Det kan du se på deras ansikten”

Långt senare när Risten är vuxen och gravid pratar hon med Hillevi om en historia hon har fått sig berättad. Risten är orolig inför sin egen förlossning och berättar vad hon hört om hur samekvinnan Elle fött sitt barn ensam på fjället, i snön och i mycket hårt väder, då säger Hillevi:

”De är inte riktigt som vi”… ”De känner inte på samma sätt. Men jag sa: vi? Vilka är vi?”

Detta ”vi och dom” finns i själva språket. Tillbaka till de allra första sidorna där berättaren Risten visar vem hon ytterst är: hennes samiska ursprung och hennes liv hos handlarns. Och för den berättelse som komma ska väljer hon det av sina fyra språk som hon lärde sig på Praktiska skolan i Katrineholm: svenska. Här i norra Jämtlands gränstrakter är språken  norska, samiska och dialekten jämtska.  Svenskan är överhetens språk. Det är prästens, doktorns, barnmorskans, kronolänsman, skollärarens språk. Och förstås ”jaktherran”. Var det inte svenska som det välmående borgerskapet från Östersund talade så var det  de skotska ”lantherrans” engelska som klingade. Och deras kvinnor i sportiga jackor och fotfria kjolar. I början förstår Hillevi inte allt vad folket säger och hennes kusin Tobias förstår inte alls när han kommer till hennes bröllop.
Byfolket hånar prästen, Hillevis före detta hemliga fästman, som predikar så att ingen förstår och läser poesi för köpmannens döttrar. Och frågar sig: Är det verkligen latin? Är det inte hottentottska?

Att inte tillhöra är inte bara en fråga om språk men är nära förknippat. Hillevi tillhör inte, är inte barnfödd i trakten utan hon är den utsocknes barnmorskan, en fröken från Uppsala.
”Dä ska va myttje fin e stårse därner. Men dä bli dålejn e käringe tå dom.”
Att bli sedd bakom axeln och tillhöra överheten. Under hennes tre första veckor i Röbäck får hon inte bud till någon förlossning och hon sätter då igång med ett vaccinationsprogram. Den första byn är Svartvattnet. Men bara två kvinnor kommer med sina barn och av en händelse går Hillevi till handelsboden och ser ett anslag där man avråder från vaccination med hänvisning till att läkarvetenskapen har bevisat att vaccination förorsakar skallighet, närsynthet, pessimistisk livshållning, självmord.

Agneta Brolund  huvudsakligen 2014

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.