Omläsning: Camus och Kertésc

Det kan vara en bra idé att återvända till böcker man läst som ung. Med ökad livserfarenhet och läserfarenhet liksom vidgade kunskaper om allt mellan himmel och jord, kommer texter och berättelser att framträda i nytt ljus. Man ser saker man inte sett förr, man kopplar ihop en boks innehåll med nya yttre händelser och sådant man själv upplevt i sitt liv.

Fortsätt läsa ”Omläsning: Camus och Kertésc”

”Som eld i snön” – tankar kring Elisabeth Rynells ”Skrivandets sinne”

”Som eld i snön” … ”min eld i snön”, där på sidan femtiosju kan jag börja. Och foga ihop med ”allt är vind” från en annan text, Sara Stridsbergs förord till Duras  ”Älskaren”. Sådana ord öppnar mitt läsande, gör så att jag känner att här vill jag vara. Att läsa just så sakta, med skrivandets sinne för ögonen, i kroppen. Och veta, att jag kommer att träffas av ord, att det finns ord som skrivna tillsammans kommer att få mig att stanna upp, som kommer att sjunka in och att det då finns rum för det som komma skall. https://s1.adlibris.com/images/2603131/skrivandets-sinne.jpg

Och jag kan inte gå förbi rödhaken. Kan inte gå förbi det Elisabeth Rynell skriver:

”Det Mala såg, såg hon med sitt liv. Att ögonen hon hade var just hennes livs ögon, och vissa saker som hon såg, var osynliga för andra”.

Också de här orden sjunker in i mig, det är just med mitt livs erfarenheter och känslor som jag laddar mina inledande citat och får dem att betyda så mycket. Som poesi eller en målning som jag ser och känner att det här gillar jag. Mycket. Och för mig är det en stark upplevelse men ordlös. Just då behövs inga analyser eller förklaringar. Inte då när jag bara upplever för mig själv. Men med det menar jag inte att det viktiga alltid bara är känsla, att det alltid är det som behövs. Snarare allt har sin tid, sin plats. Fortsätt läsa ””Som eld i snön” – tankar kring Elisabeth Rynells ”Skrivandets sinne””