Omläsning av ”Guds barmhärtighet”

Vargskinnet: Del 1 ”Guds barmhärtighet” Guds barmhärtighet (häftad)

”När jag var sex år kom jag en vinterkväll gående ensam från Storflohållet in mot byn. Det var stark köld och höga vassa stjärnor. Jag var rädd för granskogen på båda sidor om vägen. Snön tyngde ner grenarna och under träden var det svart. Ännu räddare blev jag när en skugga syntes på bron. ”

Barnet konstaterar att den gamle gränsridaren var död och vad det än var som kom på bron så måste hon möta den varelsen om det så skulle vara åkusen själv.

”Risten sa han, Risten, onne maana. Onne maana!” .. Då började han sjunga för mig: nanana…onne maana.

”När jag kom hem sa jag ingenting om att jag mött Laula Anut på bron och han sjungit för mig. Jag ville inte att de skulle tro att min morbror varit full. Hillevi sa att lapparna var fulla när de jojkade och också de lappar som hon kallade ordentliga tyckte att det var en skam.”

Jag läser om ”Vargskinnet” av Kerstin Ekman. De här raderna är tagna ur de allra första sidorna av ”Guds barmhärtighet”. Här kan man stanna upp, läsa igen. Här får vi en ingång till hela berättelsen. Och alla vi som lyssnade på Kerstin Ekman på Littfest 2014 i Umeå fick också en läsanvisning av författaren själv, om vi ville. Det är bara en persons tankar och ord som är skrivna ur ett jag-perspektiv och det är Ristens/Kristins.
Här är Risten och det här är hennes berättelse. En berättelse som tar sin utgångspunkt i byn Svartvattnet och dess utmarker. Ristens berättelse konstruerar och rekonstruerar också berättelser om andras liv och öden. Kvinnornas och Elis, rymlingspojkens. Hon har Hillevis anteckningar och urklipp i de svarta vaxduksböckerna. Hillevi, fostermamman och barnmorskan lämnar 1916 ett borgerligt liv i Uppsala och följer i den hemlige fästmannens och prästens fotspår. Hon med en ganska romantisk dröm som prästfru där, i norra Jämtland. Han prästen med helt andra planer. Fortsätt läsa ”Omläsning av ”Guds barmhärtighet””