”Som eld i snön” – tankar kring Elisabeth Rynells ”Skrivandets sinne”

”Som eld i snön” … ”min eld i snön”, där på sidan femtiosju kan jag börja. Och foga ihop med ”allt är vind” från en annan text, Sara Stridsbergs förord till Duras  ”Älskaren”. Sådana ord öppnar mitt läsande, gör så att jag känner att här vill jag vara. Att läsa just så sakta, med skrivandets sinne för ögonen, i kroppen. Och veta, att jag kommer att träffas av ord, att det finns ord som skrivna tillsammans kommer att få mig att stanna upp, som kommer att sjunka in och att det då finns rum för det som komma skall. https://s1.adlibris.com/images/2603131/skrivandets-sinne.jpg

Och jag kan inte gå förbi rödhaken. Kan inte gå förbi det Elisabeth Rynell skriver:

”Det Mala såg, såg hon med sitt liv. Att ögonen hon hade var just hennes livs ögon, och vissa saker som hon såg, var osynliga för andra”.

Också de här orden sjunker in i mig, det är just med mitt livs erfarenheter och känslor som jag laddar mina inledande citat och får dem att betyda så mycket. Som poesi eller en målning som jag ser och känner att det här gillar jag. Mycket. Och för mig är det en stark upplevelse men ordlös. Just då behövs inga analyser eller förklaringar. Inte då när jag bara upplever för mig själv. Men med det menar jag inte att det viktiga alltid bara är känsla, att det alltid är det som behövs. Snarare allt har sin tid, sin plats. Fortsätt läsa ””Som eld i snön” – tankar kring Elisabeth Rynells ”Skrivandets sinne””

Omläsning av ”Guds barmhärtighet”

Vargskinnet: Del 1 ”Guds barmhärtighet” Guds barmhärtighet (häftad)

”När jag var sex år kom jag en vinterkväll gående ensam från Storflohållet in mot byn. Det var stark köld och höga vassa stjärnor. Jag var rädd för granskogen på båda sidor om vägen. Snön tyngde ner grenarna och under träden var det svart. Ännu räddare blev jag när en skugga syntes på bron. ”

Barnet konstaterar att den gamle gränsridaren var död och vad det än var som kom på bron så måste hon möta den varelsen om det så skulle vara åkusen själv.

”Risten sa han, Risten, onne maana. Onne maana!” .. Då började han sjunga för mig: nanana…onne maana.

”När jag kom hem sa jag ingenting om att jag mött Laula Anut på bron och han sjungit för mig. Jag ville inte att de skulle tro att min morbror varit full. Hillevi sa att lapparna var fulla när de jojkade och också de lappar som hon kallade ordentliga tyckte att det var en skam.”

Jag läser om ”Vargskinnet” av Kerstin Ekman. De här raderna är tagna ur de allra första sidorna av ”Guds barmhärtighet”. Här kan man stanna upp, läsa igen. Här får vi en ingång till hela berättelsen. Och alla vi som lyssnade på Kerstin Ekman på Littfest 2014 i Umeå fick också en läsanvisning av författaren själv, om vi ville. Det är bara en persons tankar och ord som är skrivna ur ett jag-perspektiv och det är Ristens/Kristins.
Här är Risten och det här är hennes berättelse. En berättelse som tar sin utgångspunkt i byn Svartvattnet och dess utmarker. Ristens berättelse konstruerar och rekonstruerar också berättelser om andras liv och öden. Kvinnornas och Elis, rymlingspojkens. Hon har Hillevis anteckningar och urklipp i de svarta vaxduksböckerna. Hillevi, fostermamman och barnmorskan lämnar 1916 ett borgerligt liv i Uppsala och följer i den hemlige fästmannens och prästens fotspår. Hon med en ganska romantisk dröm som prästfru där, i norra Jämtland. Han prästen med helt andra planer. Fortsätt läsa ”Omläsning av ”Guds barmhärtighet””